Operasången och polskan får stå bredvid varandra som skilda uttryck, men möts även med respekt för uttryckens olika estetik. Föreställningen träder också över gränserna och övergår i genomkoreograferad ”operadans”, där dansimprovisation blir färdmedlet.

Trots att de olika uttrycken skiljs åt har de också mycket gemensamt: Man hanterar flera olika parametrar parallellt. Närvaron i pardansen gentemot ens egen kropp och partnerns. Medvetenheten om alla signaler som båda parter utväxlar, bådas rörelser, och impulserna från detta i kombination med musiken som driver de olika momenten i dansen vidare, samt en ständig medvetenhet om kroppen i rummet.

Allt detta tangeras i operasången. Genom medvetenheten om sånginstrumentet inuti kroppen – ett tredimentionellt instrument som man ej kan se, men ständigt känner och hör. Operakaraktärens tankar, känslor och reaktioner som kommer till uttryck genom texten och musiken. Impulserna som kommer från allt detta, kombineras i karaktärens vilja, drivkraft och aktioner och relaterar ständigt till de andra karaktärerna och den övergripande handlingen och kontexten, rummet och tiden.